Återvinningsgrad, återvunnen andel och dess påverkan på plastindustrin
På vägen mot en fungerande cirkulär ekonomi är det ett uttalat mål för industrin, samhället och politiken att omvandla dagens avfall till morgondagens sekundära råvaror. Med förpackningslagen och det förnyade EU-avfallsramdirektivet har politiken redan nått vissa framgångar, men det krävs strängare riktlinjer och kontroller för att etablera en pålitlig marknad för återvunna material och öka återvinningsgraden ytterligare. I den här artikeln granskar vi utvecklingen av återvinningsgraden och andelen återvunnet material samt deras påverkan på plastindustrin.
Vad innebär återvinningsgraden?
Återvinningsgrad avser andelen material som faktiskt återvinns från avfall. Här skiljer man mellan sekundärkomponenter (hela, återanvändbara delar) och sekundära råvaror. Vilka referensvärden som används för att beräkna återvinningsgraden varierar och är ofta omdebatterade. Ofta likställs återvinningsgrad med återvinningskvot. Men den senare inkluderar även energiåtervinning från avfall – alltså energiproduktion genom förbränning, vilket innebär resursslöseri – medan återvinningsgraden utesluter denna typ av återvinning.
Den kretsloppslagen definierar i paragraf 3 stycke 25 återvinning som "varje återvinningsprocess där avfall bearbetas till produkter, material eller ämnen för antingen ursprungligt eller annat syfte." Vidare anges att återvinning utesluter "energiåtervinning och bearbetning till material avsedda för användning som bränsle eller för fyllning" (stycke 23a).
Enligt studien Materialflödesbild Plast i Tyskland 2019 återvinns 99,4% av de totalt 6,3 miljoner ton plastavfall i landet, men endast 47% återvinns. För plastavfall från hushåll är återvinningsgraden endast 33%. Orsaken till denna skillnad är att plast i industrin oftast är ren och sorterad, medan den i hushåll är kraftigt blandad.
Här spelar korrekt avfallssortering av konsumenterna en viktig roll, eftersom blandat avfall är svårt att återvinna. Ju bättre sortering hemma, desto lättare kan olika förpackningar sorteras och återvinnas i anläggningarna.
EU:s avfallsdirektiv
För att öka återvinningsgraden för kommunalt avfall skärptes EU:s avfallsdirektiv från 2008 ytterligare 2018. Medan den ursprungliga direktivet föreskrev en återvinningsgrad på 50% för vissa material till 2020, är målen enligt det reviderade avfallsdirektivet (EU-RL 2018/851/EG) 55% till 2025, 60% till 2030 och hela 65% till 2035. Dessutom har beräkningen av återvinningsgraden ändrats med de nya EU-kraven. Tidigare baserade sig EU-länderna på så kallade inputberäkningar, vilket innebär att man räknar vad som går från ett insamlingssystem till återvinning. Framöver gäller EU-omfattande output-orienterade kvoter. Endast avfall som faktiskt återvinns räknas som återvunnet. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av beräkningsreglerna har EU-kommissionen fastställt specifika beräknings- och mätpunkter för de vanligaste avfallen och återvinningsprocesserna.
Hur har återvinningsgraden för plast utvecklats de senaste åren?
År 2019 genererades 6,28 miljoner ton plastavfall i Tyskland. Cirka 85,2% av detta avfall kom från konsumenter (så kallat post-consumer-avfall). De återstående 14,8% uppstod vid tillverkning och bearbetning av plast. Det låter som mycket återvinningsmaterial. Men verkligheten är en annan. Enligt Plastikatlas från 2019, publicerad av Heinrich-Böll-Stiftung, används 60% av vårt plastavfall för "energiåtervinning". Endast knappt 40% återvinns.
Utveckling av återvinning av plastförpackningar
Enligt IK Industrievereinigung Kunststoffverpackungen e.V har det sedan den tyska förpackningslagen trädde i kraft 2019 funnits en tydlig positiv trend i återvinningsgraden för plastförpackningar. Som en studie från GVM Gesellschaft für Verpackungsmarktforschung visar, ökade återvinningsgraden inom den privata konsumtionen med 12,3% under 2019. Därmed nådde plastförpackningar en återvinningsgrad på totalt 55,2% på hela marknaden. Enligt ZSVR (Zentrale Stelle Verpackungsregister) var den ambitiösa lagstadgade återvinningsgraden på 58,5% nästan uppnådd.
IK:s VD Dr. Isabell Schmidt är glad över denna utveckling: ”Den kraftiga ökningen av återvinningen är en fantastisk framgång för den nya förpackningslagen, som vår bransch har arbetat för.”
Samtidigt betonar Schmidt att cirkulär ekonomi nu måste ta fart och att det är viktigt att stärka de ekonomiska incitamenten för återvinningsbara förpackningsdesigner, så att investeringar i nya förpackningsdesigner lönar sig för alla. En ny översyn av förpackningslagen planeras för 2022.
Vad är återvunna material?
Begreppet "recyclat" används främst inom plastindustrin och är synonymt med återvunnen plastavfall. Recyclat framställs genom olika återvinningsmetoder beroende på plastavfallets skick. Plastrecyclat delas i huvudsak in i två kategorier: "Post Industrial Recyclat" och "Post Consumer Recyclat".
```html
Postindustriella återvunna material
Postindustriella återvunna material kommer från industriellt avfall som uppstår under produktionsprocessen. Dessa material är oftast homogena och kan därför enkelt malas ner och återvinnas med hjälp av specialiserade plastkvarnar utan omfattande sortering och rengöring. Tack vare det rena utgångsmaterialet är postindustriella återvunna material av särskilt hög kvalitet och föredras av många företag. Det finns dock användningsområden som livsmedel, kosmetik och läkemedel där även de renaste postindustriella återvunna materialen inte kan användas eller endast begränsat på grund av strikta krav på produktsäkerhet och hygien.
Postkonsument återvunna material
Dessa återvunna material kommer från konsumentavfall, som samlas in via återvinningssystem som den gula påsen eller gula tunnan. Postkonsumentavfall sorteras efter plasttyp (PP, PE, PS), mals ner, tvättas och smälts sedan till plastgranulat. Eftersom den gula påsen innehåller förpackningar av olika plasttyper är processen för att skapa högkvalitativt återvunnet material mer krävande och kräver den senaste tekniken inom återvinning och sortering.
```
Utveckling av återvinningsinnehåll och dess konsekvenser för plastindustrin
Återvunna material blir allt viktigare som råvara för nya plastprodukter. Detta framgår tydligt i den 2019 publicerade Stoffstrombild Kunststoffe in Deutschland. Under 2019 täcktes 13,7% av den totala plastförbrukningen av återvunna material. Sedan den senaste undersökningen 2017 har mängden återvunnen plast ökat med cirka 5% per år. Men det finns fortfarande stor potential för ökad användning av återvunna material.
IK (Industriföreningen för plastförpackningar) identifierar de största hindren för användning av återvunna material som bristande tillgänglighet och ibland låg kvalitet. Återvinnare och avfallsorganisationer har därför sedan mitten av 2020 efterlyst politiska åtgärder. Baden-Württembergs miljöminister Franz Untersteller från De Gröna har vid resurseffektivitet- och cirkulärekonomikongressen i Stuttgart förespråkat en "obligatorisk andel återvunnet material i plast". Förbundsrådet avvisade dock kravet på nationella kvoter för användning av återvunnet material i vissa produkter. Anledningen: medan återvunnen plast redan används rutinmässigt inom bygg-, förpacknings- och jordbrukssektorn, är hindren inom andra områden som livsmedels- och kosmetikförpackningar, där särskilda kvalitetskrav ställs, mycket höga. För sådana känsliga tillämpningar finns det för närvarande inte tillräckliga mängder och kvaliteter av sekundära råvaror tillgängliga.
Kvaliteten och säkerheten hos produkter får dock aldrig äventyras av användningen av återvunnet material. Enligt IK spelar en optimerad avfallssortering av konsumenterna en avgörande roll, och det krävs investeringar i högteknologisk sortering och kvalitetsförbättring för att hantera de nödvändiga mängderna och sortera optimalt. Endast genom ett smidigt samarbete mellan alla inblandade – från konsumenter till återvinnare och tillverkare – kan en stabil marknad för återvunnet material långsiktigt etableras.
Utmaningar för återvinnare, plasttillverkare och -bearbetare
De ökande kraven på mängd och kvalitet av återvunnet material ökar inte bara pressen på återvinnare att producera mer rent material. Även tillverkare och bearbetare måste använda mer återvunnet material för att möta framtida kundkrav och lagstiftning. Maskiner behöver ibland uppgraderas för att hantera fler material, och det krävs moderna system för materialanalys, sorteringsutrustning och metallseparatorer för att hantera lägre kvaliteter och pålitligt avlägsna eventuella föroreningar.
Slutsats
Begreppen återvinningsgrad och återvunnet innehåll används ofta synonymt, men de har olika betydelser. Återvinningsgraden visar andelen återanvänt avfall, medan återvunnet innehåll avser andelen sekundära råvaror i nya produkter. Båda dessa faktorer är avgörande för en fungerande cirkulär ekonomi.
Återvinningsgraden är dock svår att följa. Hittills har allt som går från en sorteringsanläggning till återvinning räknats in. Förluster i återvinningsprocessen, som förbränning av störande ämnen, har tidigare inkluderats i den officiella kvoten. Återvinningsgraden påverkar direkt tillgången på sekundära råvaror. Ju mer material som återvinns, desto mer finns tillgängligt för produktion av återvunnet innehåll. För att driva kretsloppet framåt måste återvinningsgraden och användningen av återvunnet material i nya produkter öka avsevärt. Detta kräver både politiska åtgärder och viljan hos alla inblandade parter – konsumenter, återvinnare, tillverkare och bearbetare – att bidra och samarbeta.