Livsmedelsgodkänd återvunnen plast som en utmaning inom cirkulär ekonomi

Plast är ett av de material som oftast kommer i kontakt med livsmedel. Inom ramen för cirkulär ekonomi och kampen mot plastavfall ökar användningen av återvunnen plast i livsmedelsförpackningar – så kallade Food Grade-recyclat – mer än någonsin. Men ingångsmaterialet måste uppfylla strikta kriterier för att anses vara tillräckligt säkert. Vad Food Grade-recyclat innebär, vilka plaster som är lämpliga och vilka lagkrav som gäller kan du läsa om i denna bloggartikel.

Vad är livsmedelsgodkänt återvunnen plast och vilka plasttyper är lämpliga för livsmedelsindustrin?

Livsmedelsklassat återvinningsmaterial är återvunnet material som huvudsakligen tillverkas av plastförpackningar för livsmedel och dekontamineras genom en godkänd process. Ingångsmaterialet måste uppfylla strikta krav och vara lämpligt för kontakt med livsmedel. Det handlar främst om att ämnen från förpackningen inte får överföras till livsmedlet i hälsofarliga mängder och att livsmedlets smak, lukt och sammansättning inte får påverkas.

Det finns olika typer av livsmedelssäkra plaster som är speciellt utvecklade för att inte bara garantera livsmedelssäkerhet, utan också bevara färskheten och kvaliteten på de livsmedel som förvaras i dem.

För att avgöra om ett material är livsmedelsgodkänt och kan återvinnas som sådant, är det bäst att kontrollera återvinningskoden på förpackningen. Vanligtvis representerar siffrorna 1 till 6 livsmedelssäker plast.

PET (Polyetylentereftalat) har exempelvis återvinningskod 1. Det har hög hållfasthet och används ofta för flaskor till drycker, ketchup eller matolja.
HDPE (Högdensitetspolyeten, återvinningskod 2) är en hård, ogenomskinlig plast som är lätt men också stark. HDPE används ofta för juice- och mjölkförpackningar eller bärkassar.
PVC (Polyvinylklorid, återvinningskod 3) är en mycket beständig plast både biologiskt och kemiskt. Den används ofta för blisterförpackningar, till exempel för tabletter eller tuggummi.
LDPE (Låg-densitetspolyeten, återvinningskod 4) är tunnare än vissa andra plaster. Det används främst för filmapplikationer där värmeförsegling krävs, som kaffeburkslock och frukt- och grönsakspåsar.
PP (Polypropen, återvinningskod 5) har en hög smältpunkt och utmärkt värmebeständighet, vilket gör det till en idealisk plast för användning i mikrovågsugn. PP används också ofta för yoghurt-, färskost- och gräddfilbehållare.
PS (Polystyren) med återvinningskod 6 är en färglös, hård plast som ofta används för att tillverka plastmuggar, snabbmatsbehållare och äggkartonger.

Utmaningar vid återvinning av livsmedelsgodkänd plast

Efterfrågan på återvunnen plast, särskilt för användning i livsmedels- och dryckesförpackningar, ökar stadigt. Samtidigt är tillgången på livsmedelsgodkända återvunna polymerer mycket begränsad. Detta beror på den låga mängden och kvaliteten på konsumentavfall, kostsamma sorterings- och tvättteknologier för att eliminera föroreningar samt behovet av godkännanden från lokala myndigheter.

Två viktiga myndigheter är Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) och amerikanska Food and Drug Administration (FDA). Deras största säkerhetsbekymmer rör föroreningar från konsumentavfall som kan vara skadliga för människors hälsa. Enligt ICIS Mechanical Recycling Supply Tracker utgör livsmedelsgodkänd plast för närvarande endast 10 % av den globala årliga kapaciteten för återvunna polymerer (rPET, rPE och rPP) på över 45 miljoner ton.

Eftersom kraven på renhet för återvunnen plast inom livsmedelssektorn är extremt höga, räcker det inte att bara återvinna plast från en livsmedelsgodkänd förpackning för att producera livsmedelsgodkänt material. Det krävs djupgående expertis i återvinningsprocessen och framför allt rätt processteknik för att tillverka livsmedelsgodkänt återvunnet material. Multisensorsorteringssystem, som sorterar bort felaktiga färger, främmande plaster och metallpartiklar i förväg, säkerställer både hög materialrenhet för att uppfylla de högsta kvalitetskraven och en hög materialgenomströmning för ökad lönsamhet.

Rättsliga ramar för material med direktkontakt med livsmedel i EU och USA

Säkerheten hos material som kommer i direkt kontakt med livsmedel måste bedömas i förväg, eftersom kemikalier kan överföras från materialen till livsmedlen. Denna säkerhetsbedömning – både av ingångsmaterial och av återvinningsprocesser för att producera återvunnet material för direkt livsmedelskontakt – utförs i Europa av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (European Food and Safety Authority, EFSA). I USA är det Food and Drug Administration (FDA) som ansvarar för livsmedelssäkerheten.

EU:s rättsliga ramverk för EFSA

Förordning (EU) nr. 10/2011 fastställer kriterier för plaster som används i material med livsmedelskontakt. Den anger både den totala migrationsgränsen och innehåller en lista över ämnen som är godkända för tillverkning av plastförpackningar för livsmedel. Den tillåtna totala migrationsgränsen för alla ämnen som kan överföras från livsmedelskontaktmaterial till livsmedel är 10 mg per kvadratdecimeter av ytan som kommer i kontakt med livsmedel. I vissa fall anges den totala migrationsgränsen som 60 mg/kg livsmedel.

Eftersom de använda materialen inte längre uppfyller plastförordningen, då de kan vara förorenade med andra ämnen, finns det en separat förordning för att kontrollera återvinningsprocesserna: Förordning (EG) nr. 282/2008 om material av återvunnen plast och föremål avsedda för kontakt med livsmedel.

Rättsliga ramar i USA

I USA används allt mer Post Consumer Rezyklat (PCR) vid tillverkning av nya livsmedelsförpackningar. När industrin vill återvinna använda polymerer för att skapa nya livsmedelsbehållare, ingriper FDA för en säkerhetsbedömning. De granskar om föroreningar från PCR-materialet kan överföras till den slutliga produkten och om tillsatser i PCR-plasten eventuellt inte uppfyller reglerna för livsmedelskontakt. För att undanröja dessa farhågor granskar FDA varje föreslagen användning av återvunnen plast individuellt och ger ett informellt uttalande om huruvida återvinningsprocessen sannolikt resulterar i PCR-plast av lämplig renhet för livsmedelskontakt.

rPET som livsmedelskvalitetsexempel

Tack vare den mycket låga migrationsrisken hos PET uppfyller dessa återvinningsmetoder särskilt de strikta kraven från EFSA för användning inom livsmedelssektorn. Till skillnad från många andra plastförpackningar kan PET-flaskor enkelt sorteras automatiskt, inte minst tack vare välfungerande insamlings- och pantsystem. I hela Europa samlas cirka 57% av alla PET-flaskor på marknaden in och återvinns. I Tyskland och några andra länder är återvinningsgraden till och med 90%.

Den mest utbredda metoden är den så kallade Bottle-to-Bottle-processen, där innovativa återvinningsteknologier används för att producera livsmedelssäkert PET-regranulat för ny produktion av dryckesflaskor. Detta kräver dock ytterligare rengöringssteg, de så kallade "super-clean"-processerna, som måste godkännas av EFSA. Endast återvinningsanläggningar med en effektiv rengöringsprocess och ett kvalitetssäkringskoncept får producera PET-återvinningsmaterial, från vilka nya PET-flaskor tillverkas. Ur migrationssynpunkt är dessa PET-återvinningsmaterial inte åtskiljbara från nyvara. Återvinningsandelen i PET-flaskor kan uppgå till 100%, och 2021 är 50% standard.

Slutsats

En stor del av alla livsmedelsförpackningar består av plastbaserade flerskiktsmaterial för att uppfylla de höga kraven på skydd och säkerhet för livsmedel. Dessa flerskiktsmaterial kan dock inte bearbetas till högkvalitativa material med dagens återvinningstekniker och hamnar istället ofta på deponier eller används för energiutvinning. EFSA definierar dessutom de tillåtna råmaterialen för återvunna material som får återanvändas i direkt kontakt med livsmedel.

Hittills har avfallsströmmarna för icke-livsmedels- och livsmedelsförpackningar inte separerats, vilket gör att återvunna material oftast inte uppfyller de strikta EU-kraven för användning inom livsmedelssektorn. För att nå målen i EU:s Green Deal finns ett avgörande behov av innovativa och hållbara förpackningslösningar (Design for Recycling) och moderna återvinningstekniker för att kunna bearbeta materialen mer effektivt.

Dessutom krävs en ökad vilja från alla aktörer, från konsumenter till återvinnare och tillverkare, att bidra personligen – vare sig det handlar om bättre avfallssortering, investeringar i den senaste återvinningstekniken eller användning av återvunna material vid tillverkning av nya produkter. Endast om alla drar åt samma håll och strävar mot samma mål kan kretsloppet slutas.