Skip to main content Skip to page footer

Om den nuvarande linjära ekonomin fortsätter, betyder det snart "Game over" för planeten. Lösningen är en cirkulär ekonomi. Plaståtervinning är särskilt viktig för vår miljö. Den håller skräp borta från naturen, sparar fossila resurser och bidrar avsevärt till att minska utsläppen av växthusgaser. Ändå hamnar alldeles för mycket plast som avfall i naturen eller i förbränningsanläggningar. Huvudorsaken är mångfalden av plasttyper, färger, lim och etiketter som försvårar eller till och med förhindrar återvinning i en sluten materialkrets. För att sluta kretsloppet behöver vi plastförpackningar som är designade för återvinning.

Vad innebär Design för Återvinning?

Förpackningar är en oumbärlig del av vår vardag. De skyddar produkten och ger viktig information till konsumenten. Men ofta slängs de efter bara en användning, vilket leder till att värdefulla material går förlorade. För att kunna utnyttja dessa resurser och sluta kretsloppet är det avgörande att tänka på materialets återvinningsbarhet redan i designfasen och skapa en design som främjar återvinning. Detta kräver även lagstiftningen. Till exempel innehåller EU:s cirkulära ekonomipaket och förpackningslagen ambitiösa mål och riktlinjer. Målet är att alla förpackningar som tillverkas i EU ska vara 100% återanvändbara eller återvinningsbara senast 2030.

Varför är Design for Recycling viktigare än någonsin?

Användningen av plastförpackningar ökar ständigt – och med den även mängden plastavfall. Tillverkas, används kort och kastas bort. För att nå en hållbar framtid och skydda vår miljö långsiktigt, måste vi fundamentalt förändra vårt förhållningssätt till plast. Använd plast är inte nödvändigtvis avfall, utan ofta en värdefull råvarukälla som fortfarande är till stor del outnyttjad. 

Enligt WWF-studien „Förpackningsrevolution nu!” består 89% av alla plastförpackningar av jungfruligt material, och 50% av allt plastavfall bränns efter engångsanvändning. För att uppnå en effektiv och resurseffektiv cirkulär ekonomi måste plastförpackningar generellt minskas, men framför allt systematiskt och effektivt återanvändas och återvinnas i slutet av sin livscykel. Detta är en utmaning som lagstiftare, tillverkare, återvinningsindustrin, handel och konsumenter alla måste ta sig an. En viktig faktor är designen av plastförpackningar för återvinning. Genom detta kan vi öka avkastningen och värdet av dessa material. Enligt branschexperter är det möjligt att byta ut 90% av flerskiktsmaterial till monomaterial utan att kompromissa med kvaliteten. Detta kan leda till en 11% högre återvinningsgrad i ett slutet kretslopp. För kompositmaterial har sorteringssystem ofta problem med att korrekt separera de olika materialskikten, vilket resulterar i att återvinning inte är möjlig eller att återvunnen plast är av låg kvalitet. Genom att anpassa polymerer, färger, lim, tillsatser och förslutningar kan vi ytterligare öka avkastningen och värdet av återvunna material.

De viktigaste parametrarna för en återvinningsvänlig design

Vilka kriterier måste framtida förpackningar uppfylla för att klassas som återvinningsbara? Sedan införandet av förpackningslagen fungerar Zentrale Stelle Verpackungsregister (ZSVR) som kontrollinstans. De publicerar årligen en version av den så kallade minimistandarden för att bedöma återvinningsbarheten hos systemdeltagande förpackningar enligt § 21 Abs. 3 VerpackG. Denna innehåller både minimikriterier som en förpackning måste uppfylla för att vara återvinningsbar och definierar vilka material som bäst kan integreras i återvinningscykeln och vilka som inte kan.

Förpackningar måste därför ha en sorterings- och återvinningsinfrastruktur så att de enskilda komponenterna kan återvinnas enligt deras material. Enskilda förpackningsdelar måste vara sorterbara eller separerbara om de består av olika material. Förpackningen får dessutom inte innehålla ämnen som utgör återvinningsinkompatibiliteter som kan förhindra återvinning i praktiken. 

För tillverkare som behöver utveckla om hela sitt förpackningsdesign för att uppfylla framtida lagkrav finns det några utmaningar: 

  1. MaterialFörpackningar med flera materialskikt blir snabbt ett problem vid återvinning. De kan inte separeras efter användning och tilldelas en materialfraktion i sorteringsanläggningen. Tillverkare bör därför övergå till monomaterial eller använda lätt separerbara material. Förslutningar bör helst bestå av samma material som resten av förpackningen. 
  2. Färg/TryckOm en förpackning inte känns igen korrekt i sorteringsanläggningen hamnar den automatiskt i restfraktionen och återvinns inte. Detta händer särskilt ofta med mörkfärgade förpackningar. Tillverkare bör därför använda ljusa eller transparenta färger för sina plastförpackningar och hålla trycket på ytan så litet som möjligt samt undvika metalliceffekter. Värmebeständiga färger och lim kan också vara problematiska. Här är vattenlösliga produkter ett bra alternativ. 
  3. Etiketter/BanderollFör att tilldela en förpackning en materialtyp skannas den i sorteringsanläggningen. Särskilt stora etiketter av annat material än förpackningen kan orsaka fel vid denna skanning. Detta leder till att förpackningen antingen tilldelas fel materialtyp, vilket försämrar återvinningsresultatet, eller inte återvinns alls. Därför bör tillverkare antingen avstå från etiketter eller använda etiketter av samma material som förpackningen. En möjlighet är vattenlösliga eller lätt avtagbara etiketter. 
  4. ResttömningKvarvarande produktrester i förpackningar, som tvättmedel eller väggfärg, försvårar inte bara processen i sorteringsanläggningen utan leder också till betydande kvalitetsförlust hos återvunnet material. Tillverkare bör därför se till att deras förpackningar är särskilt lätta att tömma, exempelvis genom släta innerytor och breda öppningar.

Slutsats

Övergången från en linjär till en cirkulär ekonomi för plastförpackningar är av yttersta vikt ur ett ekologiskt perspektiv. En återvinningsanpassad förpackning är ren miljövård. Den förenklar insamling, återvinning och minskar avfall och CO2-utsläpp, sparar kostnader och återförs som en högkvalitativ sekundärråvara i kretsloppet. Denna systemförändring är möjlig med dagens sorteringstekniker, men kräver vilja och nära samarbete mellan industri, politik, vetenskap och samhälle.